Var ligger den verkliga makten?

Under mellandagarna fick jag syn på en undersökning som presenterades på ett seminarium hos Sveriges Kommuner och Regioner 2006. Studien baserades på 2200 politiker i 17 av Sveriges kommuner. Politikerna var starkt kritiska mot hur kommunala tjänstemän sköter sina jobb. Över hälften av politikerna menade att de skriftliga beslutsunderlagen, som tjänstepersoner tar fram, är undermåliga och saknar konsekvensanalys. En övervägande majoritet menade att underlagen har för få alternativ att ta ställning till. Man ansåg också att kommunala tjänstemän och kommunalråd har alldeles för stor makt i dagens kommuner. Sex av tio kommunpolitiker ansåg att den egna rollen begränsas till att godkänna färdiga, inte sällan undermåliga, tjänstemannaförslag.

Självfallet varierar tjänstepersoners makt i kommunala förvaltningar beroende på kommuners olika förutsättningar men generellt har tjänstepersoner större makt i mindre kommuner där avståndet till politiken är mindre och fler personliga relationer mellan politiker och tjänstepersoner ger en större chans till politiskt initiativtagande och påverkan. Särskilt i kommuner där det politiskastyret inte inser vikten av att utbilda fritidspolitiker uppstår en slagsida i samspelet mellan politiker och tjänstepersoner vilket förstärker en ofta redan tidigare svag politisk styrning och ledning.

Om politikerna, som deltog i nämnda undersökning, fick bestämma skulle kommunalrådens och tjänstemännens inflytande begränsas rejält, framför allt vill man minska tjänstemannainflytandet. Däremot vill man ge de kommunala nämnderna och kommunfullmäktige mer att säga till om.

I verkligheten har dock utvecklingen i landets kommuner gått i motsatt riktning och makten koncentrerats ytterligare sedan 2006. I många av landets mindre kommuner har utvecklingen mot ett snävare politiskt styre accelererat. Man har ändrat sin politiska organisation på ett genomgripande vis som lett till bantad organisation och färre beslutfattare. Den traditionella politiska organisationen med facknämnder har i stora drag ändrats till en organisation som bygger på styrelseutskott istället för nämnder. Anledningen sägs har varit, att alltför få människor vill ställa upp på kommunala uppdrag men också, att förkorta beslutsvägarna och få till en ”effektivare” politisk organisation. Men detta har samtidigt lett till att färre politiker får allt bredare och tyngre uppdrag vilket inneburit att bara ett litet antal vill ta dessa uppdrag och att få politiker har varken tid eller kapacitet att fördjupa sig på just det område som utskottet ansvarar för vilket i sin tur ger en ännu djupare slagsida åt politikers nackdel och urholkar den demokratiska insynen och inflytandet.

Det är viktigt att notera att den representativa demokratin utsätts för stora utmaningar när särintressen utan demokratisk kontroll får oproportionellt stort inflytande över vår gemensamma framtid. Risken att morgondagen utgör ett hot för det demokratiska samhället är uppenbar när den verkliga makten fortsätter att fjärma sig från den politiska beslutsprocessen och inte längre är förankrad hos folket. I en välfungerande demokrati kan det inte vara enbart särskilda eliter eller experter och professionella beslutsfattare som klarar av att hantera samhällsfrågorna.

Kari Parman Gnosjö