Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på steglitsen.
Mötet, del 19, Steglits
Mötet, del 19, Steglits, en naturkrönika i 7 bilder om fint besök den
rekordvarma decembervintern 2011.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i december månads sista
dagar 2011.
En vackert vårlik lördagförmiddag på kvarteret Mejsel i Skillingaryd
lät en liten flock vackert och bjärt färgade fåglar höra sitt
siskekvittrande läte där det onomatopoetiska ”tickelittet” avslöjade
arten.
Onomatopoetisk, kommer av grekiskans ”onomatopoii´a” som betyder
”bildande av ljudhärmande ord”, som i sin tur kommer av ”onomato”
för ”att göra” och ”poieō ” för att ”skapa”, som då är ljudhärmande
eller har ljudhärmande ord.
Ljudhärmande ord är ord som i sin form mer eller mindre tydligt
återger ljudintryck. De kallas ofta onomatopoetiska ord. Verb som
susa, knarra, rissla och kvittra hör till denna grupp. Genom den
historiska utvecklingen har ljudlikheten ibland försvunnit. Så är till
exempel fallet med ordet ”le” som kommer av det äldre och
ljudhärmande ”hlahjan”, egentligen ”skratta”.
Borta vid det stora buskaget med snöbärsbuskar, ”Symphoricarpus
rivularis”, nästan mitt i kvarteret, hoppade minst sju steglitser på
gräsmattan och födosökte ivrigt och till synes framgångsrikt.
Det går bara inte att låta bli att tycka om dessa vackra fåglar som så
sällsynt visar sig på våra breddgrader. Det sägs att de fordom hölls,
och tyvärr även numera hålls, i burar för sina vackra färgers och för sin
vackert ”glittriga” sångs skull.
Jag är lite förbryllad för jag kan inte riktigt förstå vad de hittar för
ätbart på gräsmattan halvvägs in i snöbärsbuskaget, dock finns det ett
fågelbord några tiotals meter därifrån som naturligtvis förser dem med
närande och fettrika frön, till exempel solrosfrön.
I det vilda äter steglitsen dock frön från tistlar och kardborrar och har
man inte sådant att erbjuda i sin trädgård går det naturligtvis bra med
solrosfrön i en fröautomat.
Under häckningstiden bygger steglitsen ett bo som är ett riktigt litet
konstverk av grässtrån och rötter som är rikligt fodrat med mjuk
växtull. Det är oftast honan som står för det konstfärdiga bygget, som
hon placerar uppe i ett träd. Arten använder sig gärna av spindelnät för
att väva samman byggmaterialet.
Under hela den tid, denna vackra och soliga lördagsförmiddag, som jag
får förmånen att på relativt nära håll studera och njuta av dessa
vintergäster hörs det arttypiska ”tickelitt tickelitt”.
En av steglitserna flyger plötsligt rakt emot mig och landar kanske bara
25 meter bort och bjuder mig på några fina relativa närbilder.
Namnet steglits, ”Carduelis carduelis”, nämns första gången år 1520
och är säkerligen inlånat från tyska språket redan under medeltiden.
Det tyska och svenska namnet är onomatopoetiskt, det vill säga,
ljudhärmande.
Mycket lite är känt om steglitsens historia, men på 1890 talet nämns
den som en vanlig fågel och att den häckade överallt i södra och
mellersta Sverige men fram till 1990-talet minskade fågeln kraftigt i
antal men har under de senaste åren återhämtat sig i numerär. Numera
ligger antalet häckande par på gissningsvis 15 000 par.
Hannen och honan av steglitsen påminner mycket om varandra, både
vad det gäller utseendet och beteendet, exempelvis brukar även honan
sjunga även om hennes sång inte är lika kraftfull.
Framåt hösten samlar sig steglitserna i små flockar varav en del flyttar
kortare sträckor under oktober till november, medan andra för en
kringflackande tillvaro under vintern.
