God fortsättning…
…Kära läsare
Nu är vi en bit på väg mot en efterlängtad vår, de värsta oxveckorna är avklarade och ljuset har vänt åter. Denna februarifredag skiner solen och i söderläge, i lä, kan man faktiskt känna att den värmer en smula. Det bådar gott för framtiden, det…
Och vad har jag på hjärtat egentligen? Språket, kära läsare, språket…
Jag kan inte låta bli att undra varför vårt språk har blivit så urholkat och varför så många inte längre tycks veta var och i vilka sammanhang man använder vad.
Med risk för att låta som en besserwisser eller förnumstig språkpolis så tycker jag otroligt illa om särskrivningar. Lika illa tycker jag om att inte kunna skilja på de och dem liksom på var och vart…
Jag funderar över varför det har blivit så svårt att veta vad som är rätt? Har det med talspråket att göra? Vi säger ju helt glatt “dom” i alla möjliga sammanhang och “dom” kan ju betyda både “de” och “dem”. Och om man nu inte vet när i skriftspråket man ska använda det ena eller andra är det väl bättre att också skriva “dom” trots att det är talspråk. Det “stör” inte ögat lika mycket…
Särskrivningar har väl en del med det alltmer ökade bruket av englska ord i vårt språk. Men där det i engelskan är korrekt att dela orden i två är det i svenskan en styggelse…
Det är stor skillnad på en brun hårig flicka och en brunhårig flicka…
Själv tycker jag att det är tråkigt att läsa en text med ideliga syftningsfel som ju blir följden när ord inte används “rätt”. Texten förlorar tyvärr en hel del av sin trovärdighet och man kan undra vad det ursprungliga syftet var. I en skönlitterar text eller vanlig artikel spelar det kanske inte så stor roll, man kan ju alltid lägga boken eller vad det nu var ifrån sig om man inte orkar fortsätta gissa. Risken för missförstånd är ganska uppenbar. Och missförstånd kan vara rent ödesdigra inom somliga områden.…
I all kommunikation finns en sändare och en mottagare. Mottagaren kan inte veta vad sändaren tänkte när han/hon avfyrade sitt budskap och han/hon ska inte behöva gissa vad som menades. Detta är extremt viktigt i den värld där jag arbetar. Vårdens värld, där kraven på dokumentation har ökat alltmer. Väldigt många anmälningsfall mot sjuksköterskor och barnmorskor (nu talar jag om den grupp jag tillhör, de andra grupperna har jag inte lika stor insyn i) handlar om just bristande dokumentation. Det får inte finnas utrymme för missförstånd, budskapen måste vara tydliga och vem som än behöver läsa ska förstå vad som menades. Detsamma gäller alla undersökningar som görs av vårt arbete, det må vara patienters såväl som personals upplevelse av vården och arbetsplatsen. Syftet måste vara tydligt, det gör det lättare att kommunicera och det ökar också känslan av trygghet som ligger i att bli förstådd.
Ja, nu har jag vandrat bland orden…Från vårt språkbruk i allmänhet till hur viktig kommunikation kan vara inom vissa områden i synnerhet. Men egentligen är det väl lika viktigt att vi uppfattar varandra “rätt” inom alla områden, vare sig det gäller en varm, nära relation, ett läkarbesök eller ett enkelt inköp?
Det är alltid sändarens ansvar att uttrycka sig så tydligt att han/hon kan vara säker på att rätt budskap går fram till mottagaren…
Susanna
