Sara Gustavsson bloggar om bröllop och det handlar inte om dagens i England…
Jag har fått…
…bröllopsnoja! 8 veckor kvar till vår stora dag och jag är redan nervös! Planeringen har varit i full gång sedan jul. Prästen, kyrkan, skorna, kläderna, maten, sången, kantorn, tiaran, buketten, festlokalen, frisören bokad.
Bröllopsmagasin i mängder har inhandlats, sajter på internet har varit välbesökta för att få hjälp med planeringen, för man har faktiskt ingen aning om hur man ska gå tillväga.
Vi skrev ner alla som vi ville ha som gäster på bröllopet. Nu valde vi att inte bjuda släkt som vi inte har någon kontakt med, utan inriktade oss på nära och roliga vänner som ska göra festen fantastisk rolig istället. Festlokalens maxantal fick styra hur många som fick inbjudan till slut. Tyvärr kan man inte bjuda alla, även om man så gärna vill!
Brudklänningen. Som jag har funderat. Eftersom jag ser ut som jag gör och inte kan ändra på det, så visste jag ungefär vilken stil jag skulle ha. Skulle jag hyra eller köpa? Hyra var min första tanke, men efter lite funderingar valde jag det senare. Tänk om min tilltänkta hyrda klänning var uthyrd helgen innan och blivit förstörd? Nä, den risken tar jag inte. Nåväl, har bestämt mig vilken stil jag ville ha, kolla upp vilka återförsäljare som fanns i närheten. Bokade tid. Tog med mig två blivande svägerskor som smakråd och gav mig in i provrummet med den tilltänkta klänningen. Oj, herregud, som jag ser ut! Fruktansvärd! Såg ut som en michelingubbe. Den klänningen passade bara tjejen som gjorde reklam för den i tidningen som var smal, snygg midja och säkert bara vägde 45.
Nu blev det så att det var den klänningen som jag aldrig trodde jag skulle välja som blev min. Den är fantastisk. Nu efter vissa justeringar sitter den som gjuten på mig och jag hoppas att jag inte växer varken på längden eller bredden, för då är det kört! Men som det är just nu kan jag både sitta ner i den och andas som vanligt. Hoppas bara att jag kan dansa i den också!
Blivande brudgummen var med inne i stan häromveckan för att prova sina hyrkläder. När han kom ut ur provrummet iförd finbyxor, frockcoat, väst och pastrong var han stel som en pinne och undrade ”ska jag se ut så här?” och vågade knappt röra sig. Det märks att han inte använder såna kläder på jobbet, minsann. Men väldigt stilig och vacker! Det kommer säkert en tår från svärmors öga när hon får se hennes son uppklädd…
Nu är siktet inställt på att hitta rätt ring och det här med bordsplaceringen… Tur att vi har underbara föräldrar och syskon som man kan luta sig mot och få hjälp med det man behöver.
Fortsättning följer…
