Sara Mejving, tidigare, Gustavsson bloggar.
Undrar vart tiden tog vägen?
Jaha, då har man varit gift i några månader och jag har inte ens varit här och skrivit om vår fantastiska dag. Midsommarafton 2011 blev ett minne för livet. Supernervös fm, men ändå lugn. (tack Emma för tips). Frisören, äta och umgås med våra närmaste innan det var dags för klockslaget 15.00!!
Kan ju erkänna att man inte var så katig när man står där bakom de massiva dörrarna i Åkers Kyrka och klockorna började slå. Orgeln spelar och dörrarna öppnas. Jisses vad folk! Hade alla verkligen kommit hit för att se oss? Att vara i centrum en hel dag har jag aldrig upplevt.
Min hemmagjorda brudbukett skakade rejält och jag fick verkligen anstränga mig för att hålla den nåt så när still. Men oojjj! Hur långt är det till altaret egentligen? Flera km skulle jag kunna tippa på, iaf just denna dag. När vi väl stod där framme gick allt så fort. Vigseln var över på 40 minuter och det enda jag minns är att båda svarade ja och att Angelica sjöng så gudomligt vackert att tårarna bara forsade på mig. Känsla, verkligen!
Med en lättnad suck gav vi oss ut från kyrkan och det pirrigaste med bästa var gjort! Vi fixade det och nu var vi man och hustru. Festen på kvällen var helt perfekt! Med såna toastmasters kunde det inte bli något annat. Full fart hela kvällen och ett program utan dess like. Tror nog att alla våra gäster fick känna sig delaktig på något sätt, hoppas jag.
Tack snälla Fredrik och Emma för allt arbete ni lagt ner innan/under vår dag. Ni är helt otroliga! Festen pågick till 05.30 och då var det dags att gå och lägga sig med värkande fötter (aldrig mer högklackat!!).
Många tankar surrade runt i huvudet innan man somnade och man kan väl säga att det tog flera veckor innan allt över huvud taget fastnat. Tack snälla Per för alla underbara kort! Tänk vad mycket arbete alla har lagt ner för våran skull, våra föräldrar, toastmasters, möhippe- och svensexagänget. Alla ni är fantastiskt underbara.
Och ni som inte har gjort det! Gör det! Vilket minne för livet!
Många, många månaders planering för oss var plötsligt över.
Pontus var inte övertalningsbar att bära efternamnet Gustavsson. Så det fick bli hans och jag anstränger mig fortfarande för att inte säga/skriva fel… Men det var ingen lätt uppgift. Tar säkert flera år!
Nu väntar bröllopsresan! Vi bestämde tidigt att vi tar den i vinter, när det är som mörkast och ruskigast ute. Då flyger vi långt, långt härifrån och gottar oss i sol, hav, värme, lyxhotell, en massa go mat och en avkopplande semester tillsammans! Härligt!
