Susanna är tillbaka med ett av sina som vanligt kloka och eftertänksamma blogginlägg…
Mors natt…
Ja…
Det finns ju Mors Dag…
Liljekonvaljer, kaffe på sängen och Mor, lilla Mor….Underbara barn.
Men det finns nätter också…Hos mig finns det alltid nätter. Och det är då de hälsar på, mina ständiga följeslagare…
Berövar mig min sömn, mina goda tankar om människor, hånskrattar åt min tro, utser alla till lögnare och svikare, talar om att jag är en godtrogen naiv idiot som inte begriper någonting. Mina besökare är alltid fyra till antalet, nästan lika långa och smala. Klädda i fotsida dräkter, gråa i olika nyanser. Huvudena är täckta men man kan se deras ansikten. Ganska lika varandra, smala kinder med slemmigt häng under hakan, tjocka läppar, malande samma ramsor. Krokiga näsor och djupt liggande ögon under buskiga, gråa bryn. Lika anskrämligt, äckligt fula allihop. Bröder tror jag. Jo, absolut att de är bröder…Komna ur samma gråa släkte…Vad de heter? Misstro, han är äldst förresten, sen kommer Hån, Tvivel och Förakt.
Men fastän Förakt är yngst så är det alltid han som börjar.
-Hur kunde du vara så dum?
Och han glor, låter ögonen svepa över mig, uppifrån och ner där jag ligger.
Dum? Vad menar du? Jag känner redan hur jag krymper i sängen…
-Ja, inflikar Misstro, du trodde ju, nu igen…På människor, deras ord…
Och han skakar på huvudet.
-Nääär ska du lära dig nåt, flinar Hån försmädligt.
Men jag ville ju bara…
-Du har väl ingen aaning om vad du vill, avbryter Tvivel sarkastiskt.
Men varför skulle det vara fel att berätta att jag…
Då gapskrattar Förakt:
-Ja, det säger ju allt om din så kallade intelligens…
-Herregud, VEM tror du att du är?
Hån tar ett steg närmare min säng.
Och jag kryper längre ner i sängen, försöker dra täcket över mig, gömma mig för deras elaka ord. Jo, för någonstans begriper jag ju att de är elaka, inte vill mig nåt gott.
Men Tvivel drar undan täcket från mitt ansikte.
-Du fattar väl att man inte bara kan ösa ur sig kärlek sådär?
-Näe, säger Misstro, då ger du ju människor ett övertag över dig.
Men om jag säger att jag älskar för att jag gör det så…är det ju sant…Får man inte…
-Det handlar om makt. Man ska aldrig lämna ut sig och göra sig liten, mässar Förakt myndigt.
Så allt jag tror på här i världen om människor, kärlek och sanning är inte…
-Neej, säger de i kör.
Men då skriker jag åt dem:
-Hååll kääften, det är visst sant, försvinn härifrån!!! Och jag flyger ur sängen, viftar vilt med armarna, slår i luften…
Och figurerna framför mig löses upp, dräkterna bleknar tills de är ett med skuggorna i rummet. Kvar dröjer deras hånfulla skratt studsande emellan väggarna…
Åh, gode Gud, varför kan man inte få tro? Varför kan inte ord vara ord? Varför måste det alltid finnas en baktanke med allt som är sagt? Bakdörrar? Aldrig raka svar på ärligt menade frågor som man ansträngt sig för att ställa. När jag egentligen bara bad om ett svar, ja eller nej. Inga ursäktande kringelikrokar, om det bara hade varit så och så… men kanske om…
Varför kan vi inte bara få lita på varandra, mena vad vi säger och säga vad vi menar? Ska det behöva vara så svårt? Och alltid när det gäller känslor: Näe, jag säger det inte först, han eller hon får säga först så får vi se om jag säger nåt. Och frågar han/hon så kanske jag säger ja… men det får vi se…Alltid denna rädsla för att förlora ansiktet…Komma till korta, vara i underläge…Aldrig ärlighet för att inte vara liten och försvarslös…
Det är väl inte kärlek? Om jag inte vågar säga ”jag älskar dig” av rädsla för att inte min kärlek är besvarad så är det väl inte kärlek? Då är jag ju bara ute efter att få nåt…Inte efter att ge…
Nej, jag struntar i alla förbaskade maktkamper, jag tänker fortsätta att tala om för människor att jag tycker om dem, oavsett hur de reagerar och så får jag väl ta mina smällar då…Några gånger kanske man träffar de modiga, de som vågar ta emot…
”Tillitens gåva kan ges utan smärta
bara när mottagaren av tilliten klargör sin kärlek och lojalitet…
betraktar med kärleksfulla ögon och talar med ömma ord
ty ständig försäkran om tillgivenhet är tillitens nödvändiga grund…
och den måste! ja, den måste ges spontant
innan behovet att fråga uppstår”
ur Gooberz
