Susanna Ekström bloggar om marsleda…..
Marsleda.….
…har jag drabbats av.
Och jag kan inte reda ut om det beror på kylan och den otroligt långa vintern eller om det är min hastigt påkomna konstiga förkylning som förmodligen är något mer än förkylning eftersom jag också har feber och det värker i varje led och muskel. Kanske är det helt enkelt livet som kommit ifatt och de flåsande andetagen jag hör bakom ryggen är Tiden som jagar mig…
Jag går mellan sängen och datorn och TV:n, orkar inte vara uppe men orkar heller inte ligga hela tiden och jag vänder på dygnet för att jag sover för mycket på dagen. Men ögonen trillar igen hela tiden så då behöver jag väl sömnen då…
“Sluta jaga mig,” väser jag över axeln till Tiden.
“Du bara går och går och springer efter mig överallt och jag vill inte tänka just nu på allt jag inte hunnit och kanske heller aldrig kommer att hinna.”
- Jamen…Om du bara kunde stanna till lite så jag får prata med dig, säger Tiden.
- Lever du verkligen det liv du vill? Lever du ditt önskade liv?
Jag stannar mitt i steget, nästan med ena foten i luften. Gör jag det? Lever jag mitt önskade liv? Så många drömmar, så många förhoppningar…Hur länge sedan? Inte alls länge men ändå alltför många år. Flera av dem har jag gjort upp med, insett att de inte var realistiska, men de andra? Vad tänkte jag, vad ville jag, vad längtade jag efter?
Av alla de roller vi intar på livets scen är nog känslan av att ingå i ett sammanhang den största. Att betyda något för någon, några, att vara viktig och behövd. Klart att jag ville det. Att få uträtta något, inte bara för min egen skull utan också för att finnas i ett sammanhang i samhället, i världen. Klart att jag vill det också. Arbete och yrkesroll är och förblir viktiga delar i en människas liv, man kan inte särskilja en människas egenskaper från hennes arbete. Däremot har jag aldrig haft särskilt stora materiella drömmar. Klart att jag vill ha det bekvämt, varmt, tak över huvudet, mat och inte alltför mycket slit med att få vardagen att gå ihop, men materiell status har aldrig varit ett mål i sig. Jag minns att jag tänkte när jag fyllde femtio att om man skulle mäta framgång i materiell status så har jag inte kommit någonstans. Men jag har lärt mig att på många sätt vara en överlevnadskonstnär…
Och så tvåsamhet då, någon att dela vardagens grå, smutsiga strumpor med. Jo, det också, trots att det fanns en tid för länge sedan när jag tyckte att “man” kunde tvätta sina smutsiga strumpor själv. Dem hade jag ingen lust att befatta mig med, som tilltufsad nyskild fokuserade jag på det som var roligt…
Med tiden bleknar allt, även det som en gång var svårt och man får faktiskt ändra sig. Att tycka något annat idag än jag gjorde för tio år sedan är väl inget tecken på att jag då tyckte “fel”, snarare visar det väl att jag utvecklats och tagit till mig nya erfarenheter…:-)
Såå…Vad ska jag då göra med resten av mitt liv? Damma av mina drömmar, pröva om några av dem går att sjösätta. Det här är ju bara första dagen…Och det är alltid för tidigt att ge upp!
Susanna
