Susanna Ekström bloggar och det känns nästan som om Nobelpristagaren Tomas Tranströmer varit i farten…
Inte visste jag…
…då, att händer kunde vara så mjuka, då, i tiden som inte fanns. Då, när jorden var svart och hinnorna mellan mig och världen var ständigt grumliga. Ogenomträngliga. När att leva betydde att överleva. Från minut till minut, timme för timme, dag för dag.
Inte visste jag då, att händers skinn kunde vara så lent, att fingertoppar kunde dansa, njuta av sin vandring över mig. Då, när händer var hårda, knutna, ständigt slutna och arga. Oberäkneligt arga.
Och inte visste jag då, att läppar kan vilja väl, att en mun kan öppna sig och vilja ge. Då, när läppar var smala, snåla och undflyende. Gömda i nattens mörker, utslungande vassa ord.
Jag blev kvar där i mörkret ett tag, i världen som inte fanns. Skymtade ljuset ibland, det gav hopp, en strimma av hopp. Jag kunde ana en värld där utanför min egen mörka grotta, jag såg skuggorna av den dansa på väggarna. Men min ryggsäck var länge alltför tung. Det krävdes styrka att tömma den så mycket att mod fick plats. Mod att fly, mod att våga. Längtan lämnade mig aldrig helt och hopp och längtan är starka drivkrafter.
Det börjar lukta höst på allvar. Kanske är det regnet som frammanar doften. För det är en god doft. Och träden, snart kala, jag kan se att löven är gula i mångskiftande nyanser av dem som finns kvar. Det är en vacker syn.
I den riktiga världen lever människorna sina liv. Tror jag. Men vad är ett riktigt liv? Och hur många lever i de mörka grottorna?
Min ryggsäck har jag kvar, men den har blivit allt lättare. Och snart ska jag njuta av dina händer igen. För nu vet jag skillnaden…
