Magnus Samuelssons första blogginlägg om hans förhållande med Bruno Mathsson.
Bruno och Jag
Jag har ett speciellt förhållande till Värnamosonen Bruno Mathsson. Som skolungdom i slutet av 70-talet passerade man Tånnögatan 17 och hans utställning. Det var något underligt med det konstiga huset i glas. Det såg så stramt och svävande lätt ut och det väckte en nyfikenhet. Åtskilliga gånger passerade jag, medvetet valt, vägen förbi. Jag kunde inte se mig mätt på det märkliga huset och dess innehåll. Men man vågade inte gå in, det fanns något mystiskt, privat och oåtkomligt med Mathssons. Om inte annat för en finnig tonårsyngling. Men jag minns att man tryckte näsan mot fönstret och blickade in i en annan värld. En värld som slog an en sträng hos mig, det jag såg var, för att använda Howard Carters ord då han kikade in i Tutanchamons grav ”Jag såg underbara ting” . Samtidigt förstod denna finniga yngling att det var något ouppnåligt med dessa vackra ting.
Femton år senare, i samband med ett besök i en antikaffär i Växjö, i början av 1990-talet fick jag syn på en märklig stol som jag sett förut. En stol jag minns från den där kulna höstdagen då jag tryckt näsan mot ett kallt fönsterglas vid Apladalen. En sliten och lite medfaren ” Pernilla” visade det sig. Dess djärva kurvor fick mig att studsa till. Den såg ut som en kurvig kvinna i formen. Som stolarnas Jauguar E-typ.
Intresset var återuppväckt och för 4500:- fick jag stolen med mig hem. Massor med pengar för en fattig arbetargrabb, men ibland är det oemotståndligt att leva.
Bruno Mathsson var en särling, en udda existens. Som barn var han modersbunden och blyg. Gick för sig själv och lekte inte med andra barn. Han fick stora raseriutbrott när något gick honom emot. Han trivdes aldrig i skolan. Slutade i förtid och fick jobb hos pappa Karl i möbelsnickeriet. Där stod han och svarvade barockstolar och drömde om något annat. Trots sitt ointresse för skolan var hans läshunger stor, han läste allt han kunde komma över om möbler, inredning och arkitektur. Frimodigt skrev han till dåvarande chefen Gustaf Munthe vid Röhsska museet och ber om att få låna böcker och tidsskrifter ur deras bibliotek. Munthe hörsammar ynglingen från Värnamo och skickar bokpaket med järnväg. Men Hermodskurser i språk, målning och skulptur upptog också Brunos tid. En egenhändigt gjord barockstol som han ställer ut på en hantverksutställning i Värnamo förärade honom ett stipendium på 30 kr. För detta reser han som 23 åring till Stockholm och den numera legendariska ”Stockholmsutställningen”. En omtumlande upplevelse och efter den resan förändras Brunos liv.
Väl hemkommen får han en beställning av Gunnar Vidfeldt överläkare på det nybyggda Värnamo Lasarett. De behöver en stol till väntrummen. Varför Vidfeldt beställer av ynglingen Bruno vet man inte, men kanske det var att han vunnit ett hantverkspris och att hans far var den välrenommerade mästersnickaren. Karl Mathssons möbelsnickeri hade ett gott rykte i bygden.
Bruno sätter igång med stor iver att konstruera en stol. Han går till verket och funderar på ”sittandets mekanik”. Hur åstadkommer man den optimala stolen och dess sittvinklar?
Som tur är för Bruno när han fundera på detta kommer det mycket snö. Han skottar upp en snöhög och sätter sig helt sonika i den.
Voila!
Ett avtryck som han nogsamt studerar och mäter av.
Av alla årens intryck från kataloger, böcker, tidskrifter och sist men inte minst Stockholmsutställningen så konstruerar han en stol med som han själv uttryckte det, en ”sadelgjordshängmatta”.
Han gör en ställning med böjda ben och tvärslåar och däri hänger han sadelgjorden. Vid leveransen till Lasarettet görs det stora ögon. Så kan man ju inte tillverka en stol. Den är inte färdig, där är bara sadelgjord på den och det var det som fanns underst i en normal stol. Något som bar upp stoppningen. Den fick öknamnet ”Gräshoppan” och det fick den heta sedan dess. Personalen på lasarettet tyckte den var förfärligt ful och den hamnade på vinden.
Jag reste från Antikaffären i Växjö med en ofattbar stolthet, jag hade det vackraste tinget i bagaget. En bedagad och väl använd ”Pernilla” stol. Hemkommen till hustrun placeras den i hörnet vid de vackra hörnfönsterna i vår lilla funkisvilla i Tånnö. Hela rummet lyfte, de ärvda möblerna och till och med IKEA-soffan sträckte på sig. En drottning var kommen! Hustrun muttrade något om ”det var mycket pengar, vi har inte råd” Men eftersom hon har ett hjärta av guld så lät hon mig hållas … med min ”Pernilla”.
Hur gick det då för lasarettstolen ”Gräshoppan”? Jo, den blev ståendes på lasarettsvinden i 5 år. Först 1936 så togs den ner igen, inte utan stolthet. Något hade hänt och det för ni veta i nästa kåseri.
Magnus Samuelsson
