Bruno och jag del 5
I förra bloggen skrev jag hur Bruno inspirerades av sin Amerikaresa. Han tog starkt intryck av den kaliforniska byggnadsstilen och även hans roliga urtag för björken kommer därifrån. Där fanns hus som hade hela träd invändigt, som gick ut genom taket i vardagsrummet. Man bör betänka att klimatet där är helt annorlunda än det bistra svenska. Dock har Bruno ett stort besvär med byggnormer, lagar och regler i Sverige och efter 10 år som husarkitekt börjar han åter med möbelskapandet. Han intresserar sig nu för stålrör, förvisso har han redan i början av trettiotalet gjort en biografstol i stålrör. Sinnrikt fällbar, men som vanligt var han nog före sin tid.
Nu skissar han och konstruerar en stol som blir omåttligt populär. Jetson. Först kommer Jetson-66 som inte har armstöd. Jetson är nog den mest formfulländade möbel som skapats, svävande lätt, elegant och otroligt skön att sitta i. Han skapade även fler stålrörsmöbler och nu fick äntligen Karin en stol uppkallad efter sig. Stålrörsfåtöljen ”Karin” visades första gången 1969. Man kan undra varför det tog sådan tid för Bruno att hedra sin fru med en stol? Karin har varit en otrolig hjälpreda åt Bruno under alla år.
Nu sker även konstruktion av alla inredningsmedvetnas dröm, Superellipsbordet. Idén till bordet kommer från den danska diktaren, filosofen och matematikern Piet Hein. Då Sergels torg byggs har arkitekt David Helldén svårt att lösa trafikknuten. Vägarna kommer inte in i en absolut fyrvägskorsning där en enkel rondell kunde vara lösningen utan de är förskjutna så någon annan lösning måste till. Han frågar då matematikern Piet som löser det med superellipsen. Detta är en övergång mellan ellipsen och rektangeln. Piet och Bruno löser även det geniala spännbenet som sitter på superellipsborden. Återigen ett lätt svävande intryck som med alla Mathssons möbler.
Piet och Bruno blir till en början goda vänner och besöker varandra flera gånger, dock sker det som ofta sker då två starka viljor möts. Konflikt uppstår och det hela slutar i rätten. Saken gäller vem som har rätt att producera superellipsborden. Dock fortsätta Bruno att uppskatta Piet Hein och hade stor respekt för honom.
Bruno skapar nu även kontorsmöbler i stålrör och hans kanske mest berömda konferensbord, Kuggen. Ett bord med ”magurtag” där armbågarna kan vila under sammanträdena. Idén är inte ny, han hade redan gjort ett arbetsbord med urtag för magen. Detta följer även med in i dataåldern då han skapar dataarbetsplatser redan i början av 1980-talet. Ibland kan jag undra lite tillspetsat, vilket kom först, Brunos dataarbetsplats eller datorerna? Man kan inte annat än beundra Bruno för sin otroliga nyfikenhet och framåtanda. Han är som en spjutspets och ligger hela tiden i framkanten av teknikutvecklingen. Hur många vet t.ex. att han tillverkar en tandläkarstol, en pall på hjul som blir väldigt populär hos tandläkarna.
Då Bruno nu kommer upp i åren så sviktar hälsan, 1976 får han en hjärtattack och får en pacemaker inopererad. Något år senare 1979 drabbas Bruno av Parkinson. Trots detta jobbar han oförtrutet på och även de sista veckorna av sitt liv som han tillbringar på Värnamo Sjukhus arbetar han. Sin tid på lasarettet var en aktiv tid med mycket besök dels av medarbetare och vänner. Bruno dör den 17 augusti 1988 Han blev 81 år gammal.
För er som vill läsa mer om Bruno rekommenderas ”Bruno Mathsson, Möbelkonstnären, Glashusarkitekten, Människan” av Ingrid Böhn-Jullander. Även det stora praktverket som bygger på Ingrids bok men har fler bilder ”Bruno Mathsson” med text av Dag Widman, Karin Winter och Nina Stritzler-levine.
Hur gick det då med mitt egna hus? Då man söker bygglov så måste en ritning finnas med. Jag funderade mycket på vilket hus jag skulle ha och fantiserar om detta länge innan jag lägger in min bygglovsansökan. I detta läge fantiserar jag mycket, jag tror ju inte på att jag skall få bygglov. Men något inre drev mig. Det var självklart för mig att gå till alla husfabrikanter och deras kataloger för att hitta mitt nyckelfärdiga hus. Det gick naturligtvis inte.
Efter att ha bläddrat igenom tjogtals med kataloger och varit på otaliga visningar inser jag att svenska husfabrikanter är lika efterblivna och fantasilösa som en gång Frank Lloyd Wright konstaterade. Det blev till att tänka själv!
Jag kan då tacka mitt intresse för arkitektur och alla de intryck jag fått. För mig är enkelheten det viktiga, precis som för Bruno. Jag vill ha ett hus med sadeltak, så har hus sett ut sedan tidernas begynnelse. De förskjutna taknockarna och märkliga vinklingar som ritglada kvasiarkitekter kletar på är inget annat än bedrövligt fult. Jag utgår ifrån att mitt hus skall vara fribärande och då blir industrikonstruktionen alternativet. Samtidigt måste det bli billigt, jag har ont om pengar.
Med ett enkelt kollegieblock börjar jag rita upp planytan. Jag mäter rummen i min egna funkisvilla och hos vänner för att få en uppfattning av yta. Redan som barn hade jag en otrolig fantasi och förmåga att se saker färdiga, jag ser i bilder. Detta blir nu en enorm hjälp i konstruktionen. Samtidigt röjer jag platsen där huset skall stå. Jag tillbringar otroligt mycket tid nere vid sjön. Kanske mer som en rehabilitering då jag har drabbats av sjukdom. Här nere får jag den kontemplation och ro jag så väl behöver. Att fantisera om husbygge ingår i att skingra mina tankar. Att ha ett fokus!
Jag följer årstidernas gång, sätter upp käppar i marken för husets hörn, markerar rummen. Samt placerar en trädgårdsstol på platsen där mitt vardagsrum skall ligga. Här sitter jag mycket, flyttar runt studerar solens gång. Tar in platsen!
En dag i augusti, på min födelsedag, sitter jag och ser solen gå ner. Jag markerar då solnedgångens riktning med två käppar. I bakhuvudet ligger den engelska stenkammargraven Newgrange, äldre än pyramiderna. Varje midsommaraftons morgon går solen upp och strålar under några minuter rakt in i gravens nio meter långa ingångschakt och lyser upp gravkammaren. Funderar då om jag kan vrida husets axel så den kommer i parallellt med solnedgången på min födelsedag. Av en slump fungerar det.
Jag ritar klart mitt hus och lämnar kollegieblocket till Patrik som är byggnadsingenjör. Han lägger in alla mått i sin dator. Vips, han trycker på en knapp och upp kom hela huset i tredimensionell bild. Jag blir förvånad över hur bra det är.
Det inre bildseendet jag haft sedan barnsben är briljant. Jag behöver inte göra någon enda justering av måtten. Perspektiven, volymerna är mycket bra.
Mer om bygget nästa gång…
Magnus Samuelsson
