Fjärde delen och fortsättningen om mitt liv med Bruno Mathsson.
Bruno och jag del 4
Bruno har nu fått en ställning och ett självförtroende som förmodligen gör att han upplever barndomshemmet får trångt. Han vill nu flytta hemifrån och få lugn och ro att tänka.
Men Bruno skaffar varken egen lägenhet eller ett hus, nej han flyttar in på pensionat!
Han hyr 1941 ett litet rum på Toftaholms herrgårdspensionat och flyttar hemifrån 34 år gammal. (!)
Här levde han friluftsliv, hade en kanot och övernattade ofta på någon ö i Vidöstern.
Naturligtvis fanns inte föräldrarna så långt bort, de övernattade ofta på Toftaholm och bedrev en ganska sorglös tillvaro på herrgården. Sensommaren 1942 förändras Brunos liv högst påtagligt. Vid en kräftskiva på Toftaholm för han syn på en ung vacker flicka, Karin!
Karin kommer från Göteborg och är på besök med sina föräldrar. Hon är välutbildad, talar tyska och engelska flytande. Tycke uppstår och de tu gifter sig 1943 och Bruno har inte bara fått en maka utan även den viktigaste personen i sitt liv. En personlig sekreterare som är 100% lojal.
Man kan inte nog understryka den betydelse Karin får för Bruno.
Livet på Toftaholm är bekymmersfritt, Bruno byter ut sitt enkla rum till att hyra ena flygeln på herrgården, en tvårummare. Han avskyr att jäkta, vistas mycket i naturen och hämtar där styrka. Ibland stänger han av telefonen i dagar för att bara få vara ifred. Samtidigt hävdar han att han jobbar hårt och intensivt, även då han ligger med halvslutna ögon i sin liggfotölj. Karin sköter all korrespondens, svarar på brev och skickar brev som Bruno dikterar.
Det jag personligen slås av är, vad är det han sysslar med egentligen? Han har faktiskt inte skapat så där jättemånga möbler. Om man jämför Bruno med den danska möbelgiganten Hans J Wegner så skapade Wegner ca 500 olika stolar under sin livsgärning. Bruno ca 30–40 stycken olika möbler.
Finns den hemligheten bevarad i källaren på Tånnögatan där hans arkiv av skisser finns?
Eller är det sant som de medarbetare till Bruno jag har mött som säger att Bruno var lat.
– Det ser man väl på hans möbler, lågt nere nära marken och liggandes i dem. Det finns inget som hämmar kreativiteten så mycket som framgång, då är det lätt att bli lat, säger en av Brunos mångåriga medarbetare. Då jag frågar en av hans arbetare som jobbat åt Bruno i 22 år så utbrister han:
– Det var en jäkla gubbe, han gick bara för sig själv och muttrade och vi hade inte ens ett lunchrum i fabriken.
Eller som snickaren uttryckte det då Bruno byggde Södrakull i Tånnö.
– Det gällde att starta tidigt på morgonen så man hann få något gjort innan Bruno kom. Då blev det bara en massa prat och ändringar hela tiden.
Bruno var en särling, idag hade han med all säkerhet fått någon diagnos ställd på sig under sina få år i skolan. Det var nog en stor tur att han inte blev utsatt för vår moderna skola som skuldbelägger barnen då det är resurser som fattas. Jag undrar hur många egensinniga genier som trycks ner och förintas i vår svenska skola idag? Det om något är ett fattigdomsbevis för ett modernt samhälle, att inte tillåta utanförskapet.
Det man dock slås av då det gäller Brunos möbler är att de är formfulländade, där finns ingen kompromiss i dem. De är tydliga och distinkta i sitt formspråk. Som en sann konstnär lämnade han inget ifrån sig förrän det var fulländat!
Arkitektideérna jobbade han parallellt med ända sedan tidigt 30-tal. Första huset vid falsterbokanalen, en sommarstuga i vinkel, relativt ordinär för tiden byggdes 1944.
Det som förändrade Brunos tänkande om husbyggnad är resan till USA 1948. Edgar Kaufmann j:r, som var dåvarande chef för MOMA (Museum of Modern Art) hade 1947 besökt Sverige. Han besökte även då Värnamo och Bruno. Under det mötet kom med all säkerhet en inofficell inbjudan till Bruno.
Den 29 november 1948 stiger Bruno och Karin ombord på M/S Stockholm och reser till New York och de anländer den 7 december.
Där ordnar Kaufmann ett storslaget mottagande med cocktailbjudning för över 100 personer. Dit kom bl.a. Marcel Breuer, Philip Johnson, Hans Knoll, Sir Gordon Russel och Robin Day.
Som en anekdot kan nämnas att här tog man ibland fel på Karin och Bruno, vissa trodde det var Karin som var den stora möbelarkitekten. Detta p.g.a. hennes stora språkkunskaper och världsvana stil. Hon kom först och diskuterade obehindrat med gästerna. Bruno kom gåendes lite efter, tyst och försagd då han inte hängde med i engelskan.
De besöker även Kaufmanns bostad det unika ”Falling waters” av arkitekt Frank Lloyd Wright.
Kaufmann hade sagt till Wright att han ville ha sin bostad så han såg vattenfallet. Wright placerar då huset mitt i vattenfallet! Hela huset omsluts av vatten! Huset är idag ett museum: http://www.fallingwater.org/
En rundresa i USA inleds och flera städer tvärs över kontinenten besöks. I Detroit besöker de den danska byggmästaren Harold Turner och hans golvuppvärmda villa, Bruno antecknar och lägger på minnet. Turner hade även byggt villor efter Frank Lloyd Wrights ritningar, dessa besöktes.
De träffar även Frank Lloyd Wright i hans stora ritkontor i Arizona. Wright en då 80 årig man var väl förtrogen med Brunos möbler och hade de ofta med i sina inredningar. Han hade hundratalet arkitekter anställda och Karin frågade honom om det fanns några skandinaver anställda.
– Nej! svarade Wright, de är allt för fantasilösa.
http://www.franklloydwright.org/fllwf_web_091104/Home.html
Resan gick vidare till Kalifornien och där blir Bruno bekant med den kaliforniska byggnadsstilen.
Ett starkt intryck ger besöket vid Philip C Johnsons glashus i New Canaan CA. http://philipjohnsonglasshouse.org/
När Bruno och Karin kommer hem från USA så är han fylld av idéer. Alla intryck har gjort Bruno helt salig. Dock kommer Bruno att stånga sin panna blodig mot de svenska byggnormerna, standardiseringsmåttenheter och svensk byråkrati. Efter många om och men får han till slut bygglov att bygga en utställningshall i Värnamo. Och det blir Philip Johnsons hus som får stå modell för Brunos egna glashus i Värnamo.
Bruno blir först i Sverige med ett glashus och uppmärksammas av besök från SVT 1951. http://svtplay.se/v/1434345/oppet_arkiv/bruno_mathssons_glashus_i_varnamo_1951
Denna byggnadsstil slog igenom först under 1990-talet då stora glasparti och fönster blev modernt. Då kom även golvvärmen på bred front. Men kan lugnt säga att Sverige är ett U-land i mycket.
Under hela 1950-talet så ritar inte Bruno några möbler utan han ägnar sig bara åt hus. Det blir en hel del villor, fabriker och skolor. Sammanlagt ett hundratal. Alice Babs beställde bl.a. ett som byggdes i Saltsjöbaden.
Mitt eget husbyggande
Hur var det då med mitt egna husbyggande? Det hela börjar som en utopi. Jag är nyskild, studerar vid Växjö universitet och är relativt ekonomiskt begränsad. DOCK besitter jag en hel del fantasi och nyfikenhet.
Jag hade sökt mig flertalet gånger till det gamla grustaget nere vid sjön. Där fanns en väg och täta buskage. Det var rofyllt att sitta där nere och filosofera över livet. Jag studerade nu politologi och skrev en enkel uppsats om hur strandskyddet hade hanterats i kommunen. Orsaken var alla skriverier i Värnamo Nyheter om Eric Thitussons bygge ute vid Hindsen. Det jag kom fram till var att Kommunen inte hade en tydlig linje i sitt beslutsfattande som gällde strandskyddet.
Jag funderade då om det var svågerpolitik och nepotism som styrde? Men jag kan nog konstatera att det inte är så i vår kommun. Visst det har betydelse att vara medlem i W6, Rotary och företagsföreningar. Men i de fallen så är det nog mer att man känner varandra och vet vilka man är som kan vara en droppe i beslutsbägaren. Direkt regelvidriga är man inte i sina beslut. Det blir man först då mitt bygglov beviljas och jag är inte medlem i någon förening!
I mina studier så föddes drömmen om att bygga vid sjön. Naturligtvis så trodde jag inte ett dyft på att jag skulle få bygglov. Jag såg det som en fullkomlig omöjlighet! Men i mitt förnuft fanns en intuition, en känsla. Jag skred till verket och ansökte.
Det största hindret var nog att få bygglovsarkitekten att förstå att jag VILLE söka. Som ett mantra upprepades det därifrån att det går inte, det är inte tillåtet, det är utökat strandskydd, det är riksintresse, det är landskapsbildskydd, det är, det är…
Nåväl till slut fick jag in min ansökan och väntar med spänning på utslag från byggnadsnämnden.
AVSLAG!
Naturligtvis med hänvisning till det bygglovsarkitekten tidigare sagt. Dessutom kostar avslaget 600:- vilket gör att jag bedrövad ser dessa hundralappar försvinna till ingen nytta. Just dessa 600:- får mig att gå vidare att överklaga till Länsstyrelsen, jag skall ha valuta för pengarna! Under tiden ärendet ligger och mal i de byråkratiska kvarnarna i Jönköping så börja jag djuploda.
Upptäcker att inom centerpartiet finns en vilja att låta folk bygga vid stränderna. Det ligger i deras decentraliseringspolitik. Jag upptäcker även att Centern antagit en motion, om att luckra upp strandskyddet, vid deras riksstämma.
Jag pratar även med en del ledamöter i byggnadsnämnden, men det ger inget. Dock får jag tipset att dra tillbaka överklagan från Länsstyrelsen och prova med en ny ansökan. Byggnadsnämnden skall få en ny ordförande.
Det har nu gått nästan fyra år, byråkratins kvarnar maler långsamt. Jag tvekar om jag skall prova igen, det kostar ju 600:- spänn ett nej. Men jag ansöker och till min stora förvåning blir det ett ja.
Den pådrivande är Torbjörn Egerhag och han lever som han lär, han lyder partipiskan som har antagit motionen om uppluckring av strandskyddet. Vi är fyra som får bygglov innan Länsstyrelsen tar ifrån Kommunen beslutsrätten i ärenden som gäller strandskydd.
Besluten strider mot lagen, men då beslutet är taget kan det ej rivas upp. Man kan lugnt säga att det känns som jag vunnit en miljon på lotto.
Nästa vecka blir det sista kapitlet om Bruno och så ska jag ha ett nyckelfärdigt hus, tycker jag.
Men av det blir det inget. Varför får ni veta nästa gång. GOD FORTSÄTTNING!
Magnus Samuelsson
