Dags för andra blogginlägget om Bruno Mathsson från Magnus Samuelsson.
Bruno och jag 2
Då min ”Pernilla” nu är på plats i vårt funkishem i Tånnö så väcktes nyfikenheten på Bruno återigen. Vad mer har han gjort? Vem är denne Bruno? Så jag beger mig till Tånnö lilla Bibliotek och frågar om det finns något skrivit om Bruno. De beställer raskt hem en fyllig biografi som är skriven av Ingrid Böhn-Jullander. Med stor hunger läser jag denna och hela Brunos värld öppnar sig för mig.
Efter att Bruno varit på Stockholmsutställningen fortsätter han med sina möbelkonstruktioner. ”Misslyckandet” med ”Gräshoppan” låter han inte nedslås av. Han fortsätter sina bok och tidskriftslån från Röhsska. Han konstruera en ”Bekväm stol” till Svenska slöjdföreningen som antar den och införlivar den i deras mönsterblad. När man läser om Bruno och hans tidiga väg på resan till fullfjädrad möbelarkitekt, då slås man av den energi och oförvägna sätt som han besitter. Bruno har inget av jantelagen i sig, han är orädd och fullkomligt prestigelös både i sig själv och till de han korresponderar med. Det är ungdomens fria sinne han har, ett sinne som inte ha förmåga att ta in de avfärdande han får utan tvärtom ett sinne som suger till sig varje liten framgång och bygger vidare på den.
Bruno har dock ett bekymmer, sin hälsa. Han har varit klen och sjuklig sedan barnsben, är pollenallergiker och har dålig fysik. Det är då hans kusin Karl-Erik Törn inviger honom i frisksportarrörelsens liv. Som vanligt då Bruno tar sig an något så blir det med full entusiasm. Frisksportarnas devis var formad av dess skapare Are Waerland och dess tre grundläggande sentenser var:
1. Vi har inte med sjukdomar att göra, utan med livsföringsfel. Avskaffa dessa och sjukdomarna försvinner av sig själva
2. Man botar aldrig en sjukdom, utan man botar en sjuk kropp
3. Man botar en sjuk kropp endast genom att man återställer dess ursprungliga livsföringsrytm
Bruno börjar nu med barfotalöpning, lägger om sina matvanor och ”Kruska” blir nu dagligen återkommande föda. Han börjar även med utomhusbad och konstruerar sig en säng att sova utomhus i.
Sängen ställer han bakom ett plank längst ner i trädgården, där han tidigare har byggt en liten ateljé på 4 x 4 meter. Här får han vara ifred och tänka, rita och utveckla sina idéer.
Dessa förändringar går ej heller omärkta förbi värnamoborna.
Man bör betänka att på denna tid var barfotalöpning, utomhusbad (för nöjes skull) inget som gemene man sysslade med. Det började pratas om den märkliga kufen Bruno. Dessutom sov han utomhus, från tidig vår till sen höst. Folk skakade på huvudena.
Efter att ha läst Ingrid Böhn-Jullanders utmärkta biografi så är jag även nyfiken på denna kvinna. Jag ringer henne och frågar om jag kan få köpa en bok av henne, då skulle jag även få möjligheten att träffa henne tänkte jag.
–Mja: svarar Fru Jullander, de finns att köpa på bokhandeln.
Snabbt som ögat finner jag mig och frågar om hon inte möjligen har några ex kvar då jag gärna skulle vilja ha boken dedicerad.
Oh! säger Fru Jullander, då får ni komma ut till Hörle.
Glad i hågen åker jag ut till Hörle och knackar på hos Ingrid.
Det blev ett långt och spännande möte med en mycket varm och intresserad dam. Jag tror vi satt och pratade i nära fem timmar.
Ingrid Böhn-Jullander besitter ett stort kunnande om konst och litteratur. Jag fick ett stort utbyte med henne. Hon berättade om att de hade levererat mycket virke till Mathssons och att Bruno själv besökte dem flertalet gånger på Herrgården och dinerat. Jag får även Fru Jullanders spännande liv mig tillgodo och mycket glad och tacksam för mötet reser jag hem.
Bruno har en livlig brevväxling med Röhsska museet i Göteborg. Han skickar ritningar på möbler som han vill få bedömda. Han svarar direkt, samma dag, på de brev han får från Röhsska, med stor iver skriver han och diskuterar olika lösningar på möblerna han ritat.
Med tanke på de tidiga bok och tidskriftslånen, samt den myckna korrespondensen så blir Brunos närvaro påtaglig för de ledande på Röhsska, trots att de aldrig träffats. De märker att borta i Värnamo sitter en yngling och skapar möbler efter eget huvud och att det är bra det han gör. Bruno får veta att Röhsskas chef Gustaf Munthe skall besöka Värnamo i Januari 1935 och hålla en föreläsning om Orrefors glasbruk. Han ordna då så att Munthe besöker fabriken på Tånnögatan. På stående fot erbjuder då Gustaf Munthe Bruno att ställa ut på Röhsska nästkommande år.
I samtalet med Munthe uttrycker Bruno att han vill ha kontakter med storindustrin, han vill kunna tillverka sina möbler i massupplaga och sälja dem i den allmänna möbelhandeln. Han vill inte ha det hantverksmässiga tillverkandet utan hans önskan är att det blir stora volymer och därmed billiga möbler. Personligen blir jag förvånad då jag får reda på denna intuition som Bruno har, billiga och massproducerade Bruno Mathssonmöbler!!? Med facit i hand idag så blev det inte riktigt så. Brunos möbler är kända för att vara dyra och har lång leveranstid. Kanske hade Brunos väg blivit en annan om han varit ett par decennier senare i sin livsgärning och då mött en klurig smålänning från Älmhult. Bruno måsta ha älskat idén från Ingvar Kamprad. Billig masstillverkning i små platta paket. När jag skriver dessa rader så känns det som om jag svär i kyrkan.
Men det var kanske så att Bruno inte själv förstod den stora exklusiviteten i de möbler han gjorde under denna första tid? Skomakarens ungar går ofta barfota.
Orsaken till att Bruno ville lägga ut sin möbeltillverkning var att han ville ha en ekonomisk grund att stå på. Detta för att han ville uppfylla sin stora dröm, att bli husarkitekt. Redan i tidigt trettiotal så ritar han hus. Det är det han vill syssla med. Men något kommer emellan, en utställning!
Bruno gör sin första utställning i Mars 1936 och detta på Röhsska museet i Göteborg. Han får själv ordna allt det praktiska och han oroar sig för kostnaderna. Han får dock ett gott stöd av sin far Karl.
Bruno får passa utställningen själv och han hyr in sig på ett pensionat i närheten av Röhsska. Utställningen blir en succé och många är de som besöker och skriver om den. I tidningen Form hyllas han av dess chefsredaktör Uno Åhrén. Bruno knyter många viktiga kontakter under utställningstiden. NU slår Bruno Mathsson igenom och blir känd. För Brunos internationella karriär så är mötet med Svenska slöjdföreningens direktör Åke Stavenow det avgörande. Åke Stavenow besöker utställningen och träffar Bruno. Stavenow uttrycker då sin uppskattning och säger till Bruno: –Jag hade tänkt att vi måste ha Herr Mathsson med på utställningen Paris Expo, i svenska paviljongen. Bruno svarar då raskt, –Ja jag hade tänkt det!
Så året därpå 1937 ställer Bruno ut i Paris. Vad som händer då, det får ni veta nästa vecka. Och själv så ger jag mig ut på en resa i Mathsson-land, en resar som förändra mitt liv på ett högst påtagligt vis.
Magnus Samuelsson
