Bitte Blansch som bloggat i flera år på Skillingaryd Nu är nu även med på Värnamo Nu
Hjärngubben
I mitt huvud är det inte tomt, inte alls. Även om inte alla håller med om det så är det faktiskt rätt ockuperat.
Just nu så undrar jag om det inte är så att det är det rent fysiskt också.
För nog är det väl så att det finns någon liten hjärnarbetare därinne, en stackars underbetald arkivarie som sorterar så att ögonen blöder?
Intryck hit och dit. Fakta radas upp i små gulliga hyllor, kanske till och med i mappar uppmärkta efter innehåll. Administration och logistik på hög nivå. Hjärnkoll.
I vilket fall som helst så tror jag att min sån är utarbetad. Tänk er själva. I snart ett halvt sekel så har han – ja, jag är övertygad om att det är en han, av flera onämnbara anledningar – suttit fast i mig och allt det jag tagit in. De små toffelbeklädda fötterna trampandes runt i all skit som finns överallt. Skvaller, krigsrubriker och så vidare.
Armarna fäktande som kvarnvingar för att hålla allt på bearbetningsbar nivå. Snacka om utvecklade biceps där!
Exakt vad är det i hjärnbarkens vindlingar som bestämmer vad som ska få plats? Och varför fastnar sådant som inte behövs?
Jag menar, vad har jag för användning av att jag fortfarande minns födelsedagar på hälften av dem som gick i min klass i grundskolan? Eller att jag kan rabbla SIS hockeylaguppställning från mitten av 70-talet? Att jag kommer ihåg vilka datum vi var på skolresa i Paris? Vilka registreringsnummer jag haft på mina bilar?
Varför kan jag inte bara få komma ihåg saker som; var la jag min tröja för 5 minuter se’n? Vad var det jag skulle göra idag? Ni vet, känslan av att dagens datum har en speciell betydelse på något vis. Inte att det är bröllopsdag eller så men kanske ett tandläkarbesök, ett utvecklingssamtal eller nåt liknande?
Jo, jag använder telefonens – och datorns – kalender och även en helt analog sak som ligger framför mig när jag sitter på jobbet. Men haken med det är att jag måste komma ihåg att skriva in det. Och att jag jobbar i en bullrig miljö där jag inte hör den försynta påminnelsetonen från mobilen.
Jag har här och där-minne, ett ”då och då glimrar det till”-minne. Stress och ålder är två godtagbara förklaringar. Inget konstigt alls. Förutom att åldern bär jag med mig varje dag, lite mer hela tiden och det är bara ibland vimsigheten inträder. Stress utlöser ofta en tvärtomreaktion hos mig och sinnena skärps. Ett av de glimrande tillfällena, alltså. Fokus och koncentration, helt enkelt. Därför är det sällan det händer på jobbet, där brukar det mesta kommas ihåg.
Alltså, tar den där lille gubben i min hjärna mikropauser när jag går hem? Fler och fler? Kanske dags att byta till en yngre modell? En med större minneskapacitet och fylligare biceps (ehhh, mappar menar jag…). Måste komma ihåg att skriva upp det, att kolla om det finns en bättre begagnad. Som inte gått lika många mil och som vet vad som är viktigt. Var la jag pennan nu då?
