I dag bloggar Biggan om året som varit men blickar också framåt.
Årskrönika
Så är det dags igen då. Sitta här och försöka summera ihop föra årets händelser. Som tur är skriver jag dagbok så jag kan titta tillbaka över vad som hänt. Det är ett bra sätt att minnas på när det är strejk i hjärnkontoret. Men en väninna tröstar mig alltid när jag uttrycker min oro för sviktande minneskapacitet. Hon har sagt att så länge jag hittar hem när jag är ute då är det inget att oroa sig för när hjärnsubstansen tryter.
Under året som gått har vi, jag och hunden, haft full sysselsättning med att gå våra inspektionsrundor mellan husbyggena i byn för att se framskridandet av dessa. Nu börjar dom bli inflyttningsklara så nu får vi hitta annat att inspektera det här året som just startat.
Så har det varit umgängesstunderna med ”di gamle på hemmet” som förgyllt tillvaron varannan måndag, avskedstagande av utflyttade grannar och välkomnande av nyinflyttade, kontroll över storkens framfart i bygden. Många leveranser har det blivit. Men dom växer fort dom leveranserna och snart har dom benen fulla av spring. Men en leverans är på gång i grannhuset så än kan man ”gå i väntans tider”.
Själv gick jag i väntans tider några veckor i höstas då det vankades leverans av en kattunge. Han, katten alltså, flyttade tvärs över vägen, från grannhuset och in hit och sedan den dagen har hundens och mitt inte varit sig likt längre. Men ett välkommet tillskott i tillvaron är han, den lille pälsbollen, ulltussen, hustyrannen, kär kisse har många namn.
När jag inte ägnat mig åt ovanstående sysselsättningar så har jag rotat i det förflutna genom att hitta rötterna åt en väninna. En massa trevliga bekantskaper har jag gjort med dessa ”rötter”. Inte minst med de orter och gårdar dom vandrat runt i. Ett evinnerligt flyttande höll dom på med för ett par hundra år sen. Men så långt flyttade dom nu inte har jag upptäckt. De flesta bytte bara torp i en och samma by. Och så hade dom nog inte så mycket flyttkartonger på den tiden. Det mesta dom hade var visst ungar.
Sist men inte minst så är det alla besök i vårt Missionshus som är de mest upplyftande minnena att minnas. Helt fantastiskt att dessa otroligt begåvade, underbara, underhållande knattar, barn och ungdomar hör till just vår församling! Ja även de äldre åldersgrupperna förstås men dom ska liksom höra dit ändå.
————–
Så är det då året som ligger framför oss som upptar de mesta tankarna hos mig för tillfället. Skottår är det visst men så värst mycket skottande tycks det inte bli. Temperaturen utomhus, liksom vädret, påminner mer om Valborgsmässoafton än om vintertiden!
Nästa vecka börjar besöken på ”Hemmet” igen, aktiviteterna i Missionshuset tar fart igen efter helgerna. Det började igår med Julfest och än så länge minns jag den begivelsen utan dagbokshjälp. Kollade i morse att taket ligger kvar. Trodde det skulle lyfta efter all sång- & musikunderhållning vi fick erfara.
För övrigt ser jag en räcka med oskrivna rader i dagboken framför mig men det kommer att fyllas på i ett rasande tempo och snart är det dags att plocka fram julpryttlarna igen. Om jag nu inte låter dom stå kvar framme…
GOD FORTSÄTTNING PÅ ER ALLA RUNT OM I BYGDEN
