I dag bloggar Biggan om något vitt som fallit ned från skyn.
Hej mitt vinterland
Nu kan vi sjunga den gamla låten som en gång under förra seklet framfördes av, en då mycket ung, Anita Hegeland från vårt broderland Norge. Som en parentes kan tilläggas att om inte unionen upplösts hade vi kunnat yvas över att hon hörde till oss! Nu har vi i stället Skavlan att yvas över…hmmm…
Så hände det till sist, vilket inte är alltför oväntat, att det kom ner saker från himlen. Om inte manna så det som liknar risgryn, nämligen SNÖ! Om nu dom som ”förstår-sig-påarna” får rätt så kanske detta är det enda vi får. Nåja, dom har inte alltid rätt i sina prognoser.
Med eller utan snö så börjar det bli problem att ta sig ut eftersom julen står för dörren! Nu fick jag användning av detta gamla slitna uttryck också.
Här i huset har det blivit svårt att ta sig ut och in i huset av en annan anledning. Nämligen den att först måste den lille pälsbollen jagas fatt på och förpassa i säkert förvar innan ytterdörren öppnas. Anledningen är att han är ännu för liten att släppas ut på egna tassar eftersom vi bor nästan på vägen och hunden och jag vill ha honom kvar! Och så ska han vaccineras och öronchippas och omförvandlas till en ”det” innan det blir aktuellt för ”frigång”. Det får väl bli någon gång fram på vårkanten men han gör tappra försök att smita ut genom en öppen dörr så snart en sådan blir synlig. Omförvandlingen från hankatt till varken eller innan han släpps ut gör att han besparas omaket att knata runt på bygden och lämna återbud till kattdamerna sen.
Julen nalkas med raketfart och tyvärr så saknas raketbränslet hos mig så det blir tveksamt om det blir någon tomteparad i huset den här julen. Har förgäves letat på nätet om det finns någon uppgift om åldersrelaterad lathet. Tycker det är tvärtom att pensionärer är ett mycket aktivt släkte men ingen regel utan undantag så jag hör väl till undantagen då. Men jag stortrivs med att bara vara och mår alldeles utmärkt av detta tillstånd. Ibland drabbas jag akut av något som liknar städlust och då flödar energin men som tur är så brukar dom anfallen gå över rätt snabbt.
Gått över har även den sedvanliga höstförkylningen också gjort. Underlig åkomma det där med förkylning. Man drabbas alltid en gång om hösten och en gång om våren av denna åkomma och varje gång inbillar man sig att ”så här sjuk har jag aldrig varit förut”. Hur underligt det än är och hur dåligt man än mått så överlever man varje gång!
Lutfisken har redan avnjutits. Detta skedde Första Advent vilket tidigare var en tradition vi alltid delade med salig svärmor. Nu kan detta återigen förhoppningsvis bli en tradition. När det blir dags för julmiddagen så är det så mycket annat som lockar så då är det bra att ha fisken avklarad. Den brukar få en renässans till Trettonhelgen i stället. Skinkan däremot den tillhör julbordet även om man äter den varje dag både före och efter Jul.
Största händelsen med Julen tycker jag är tanken på varför vi firar den! Tänk vilka glädjehögtider som firas i Kyrkor och Missionshus i vårt land. Varje juldagsmorgon blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på min barndomsjular. Då ställde grannbonden upp med halmpackad släde med facklor och sen drogs vi av deras åldersnupna ardenner till Kyrkan i byn för när jag var barn var det slädföre på vintern!
Nu återstår bara för mig att önska alla som eventuellt läser denna Blogg en riktigt
GOD JUL och ETT GOTT NYTT ÅR
