Natur

Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 3

Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 3

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds ljunghed.

Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 3
Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 3, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder från en unik, speciell och fantastisk natur, dock en naturtyp i försvinnande, vilket ljunghedar idag är.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juli månads första dagar 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

För att åter friska upp minnet från mina förra krönikor om ljungheden på skjutfältet, ”Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 1 och del 2”, kan vi återigen konstatera att ljunghedar vanligen återfinns i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll.

I äldre tid utnyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken.

Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade denna vegetationstyp.

Förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.

Bilden visar ett, för några år sedan, bränt område på ljungheden på Skillingaryds skjutfält där nu nya ljungplantor växer upp.

Bilden visar två exemplar av arten, ”Sicus ferrugineus”, som är så kallade stekelflugor och till vänster kryper en ängsblombock, på latin ”Stenurella melanura”.

Blomman som de sitter på är tillhörande arten åkervädd, ”Knautia arvensis”.

Stekelflugor, på latin ”Conopidae”, är en familj flugor som har världsvid utbredning och omfattar cirka 500 arter, varav 20 finns hos oss i Sverige.

Många stekelflugor liknar grävsteklar, getingar eller bin och suger blomnektar, ofta i sällskap med de steklar de härmar.

Larverna är så kallade parasitoider och lever i bakkroppen på getingar, bin och humlor, några på flugor, gräshoppor eller termiter. De lever med andra ord i en annan levande varelse.

Bildens hedblåvinge, ”Plebejus idas”, är en fjärilsart i familjen juvelvingar.

Hanen är blåviolett på vingarnas ovansida och vingarna har en brunsvart kant och längst ut vita fransar.

Honan kan vara allt från blå till brun med orange fläckar längs vingkanterna på ovansidan.

Undersidan är hos båda könen ljusbrun med mörka och orange fläckar och vingbredden varierar på olika individer mellan 21 och 28 millimeter.

Larven är grön-, brun- och vitrandig och blir upp till 15 millimeter lång.

Hedblåvinge kan vara svår att skilja från arten ljungblåvinge, ”Plebejus argus”, eftersom båda har samma utbredningsområde, är lika i utseendet och dessutom kan variera i utseende.

Hedblåvingen finns i Europa, Sibirien, ryska delrepubliken Sacha, Alaska, delar av Kanada samt i norra och nordvästra, USA. Den finns i hela Sverige utom de högsta fjällen.

Värdväxter är bland annat ljung, ”Calluna vulgaris”, och olika ärtväxter, till exempel arter i ginstsläktet, käringtandssläktet och sötväpplingsläktet.

Larverna vårdas av myror i släktena ”Lasius” till exempel svartmyra och ”Formica” till exempel röd skogsmyra. Den färdiga fjärilens flygtid är under juli och augusti.

Vitfläckig guldvinge, ”Lycaena virgaureae”, är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar på olika individer mellan 26 och 32 millimeter.

Hanen är på ovansidan orangeröd med svarta vingkanter samt något tandad på bakvingen medan honans framvingar är något ljusare orangeröd med bruna fläckar och bakvingarna är bruna med orange kant.

På undersidan är båda könen ljusare orange med mörka fläckar och har på bakvingen ett band av vita fläckar. Larven är grön och blir upp till 20 millimeter lång.

Värdväxter för vitfläckig guldvinge är arter i skräppsläktet, till exempel ängssyra eller bergsyra.

Flygtiden börjar i slutet av juni och pågår till början av september och den vitfläckiga guldvingen förekommer från Europa genom Sibirien till Mongoliet och den finns i hela Sverige förutom i fjällen.

Bilden visar en mindre tåtelsmygare, ”Thymelicus lineola”, till vänster och en luktgräsfjäril, ”Aphantopus hyperantus”, till höger, båda sittande på en åkervädd, ”Knautia arvensis”.

Bilden visar en skogsnätfjäril, ”Mellicta athalia”, till vänster, en mindre tåtelsmygare, ”Thymelicus lineola”, i mitten och en luktgräsfjäril, ”Aphantopus hyperantus”, alla tre sittande på en åkervädd, ”Knautia arvensis”.

Bilden visar den ovanliga rovstekeln ”Oxybelus argentatus” som klassas och rödlistas som ”Nära hotad”, ”NT”.

Den sitter här halvt gömd i en monke, ”Jasione montana”, som är en tvåårig ört i familjen klockväxter, på latin ”Campanulaceae”.

Bilden visar arten silvergräsmott, ”Crambus perlellus”, som flyger under tiden juni till augusti och har en vingbredd på mellan 19-28 millimeter.

Larven lever från september till maj i ett vävrör på gräs och förpuppning sker i en kokong på näringsväxten.

Bilden visar överst ett exemplar av arten, ”Sicus ferrugineus”, som är en så kallad stekelfluga och under denna sitter en ängsblombock, på latin ”Stenurella melanura”, växten är som vanligt en åkervädd, ”Knautia arvensis”.

Bilden visar arten backtimjan, ”Thymus serpyllum”, och en bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”.

Bilden visar en bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, en ängshumla, ”Bombus pratorum” samt en hedblåvinge, ”Plebejus idas” eller ljungblåvinge, ”Plebejus argus” och växten är återigen en åkervädd, ”Knautia arvensis”.

Bilden visar ljungblåvingar eller hedblåvingar, ”Plebejus argus” eller ”Plebejus idas” samt en bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, växten är återigen en åkervädd, ”Knautia arvensis”.

Med risk för upprepning, bilden visar ljungblåvingar eller hedblåvingar, ”Plebejus argus” eller ”Plebejus idas” samt en bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, växten är återigen en åkervädd, ”Knautia arvensis”.

Bilden visar en ängshumla, ”Bombus pratorum” och en bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae”, samt en ljungblåvinge eller en hedblåvinge, ”Plebejus argus” eller ”Plebejus idas”, växten är återigen en åkervädd, ”Knautia arvensis”.

I den lilla branddammen i nordvästra delen av ljungheden växer arten knappsäv, ”Eleocharis palustris”, som är ett tämligen lågväxt, flerårigt halvgräs med krypande jordstam.

Stråna växer enstaka eller i små grupper från jordstammen och är ogrenade och bladlösa, men har reducerade blad i form av bladslidor nedtill.

Strået är mörkgrönt och ganska kraftigt byggt och det toppställda axet är äggformigt, en till två centimeter långt, spetsigt och rikblommigt.

”Är allmän i kärr, gölar, gamla diken, wid åar, insjöar o. s. w. Ätes af Geten och Hästen i brist af bättre, men skall efter KALMS berättelse wara en angenäm föda för Swin; det lärer dock egenteligen wara färska rötterne, ty sjelfwa wäxten har jag icke sett dem äta. Äfwen denna kan nyttjas at deraf fläta mattor.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Mannagräs, ”Glyceria fluitans”, växer också i den lilla branddammen i nordväst och är ett ganska högväxt, men mycket vekt gräs som oftast växer i vatten.

Stråna kan bli upp till en meter höga och bladen är mattgröna, breda och kan bli mycket långa, speciellt då de flyter på vattenytan.

”Det växer på de fleste ställen så mycket, att man av det kunde samla flere tunnor mannagryn med ringa möda, därest nationen bleve van vid denna oss ännu nya sädesbärgning…Man tager ett fint alnsbrett såll, som har så små hål, att grynen icke kunna slippa igenom. Sållet hålles med bägge händerna jämte varandra, så att 4 fingrar stå igenom sållets karm och tummen utanföre. Med detta sållet slår man axen åt höger och vänster om morgonen bittida, medan daggen ännu ligger kvar på gräset, eller straxt efter det regnat, då frön med sina skal bliva liggande vidklifsade och fästa sig in i sållet, att ett par personer kunna på detta sättet, där detta frodigt växer, inom ett par timmars tid samla hela skäppan. De således samlade kornen torkas på ett lakan i solen och bevaras. Reningen och malningen, att mannagrynen må släppa sina skal och bliva klara samt gula, sker uti en trämortare.”

Ur ”Carl Linnæi skånska resa år 1749” av Carl von Linné år 1751.

Bilden visar kanske arten allmän skräddare, ”Gerris lacustris”, men det finns tio olika svenska arter så jag är verkligen inte säker.

Skräddare tillhör en familj i insektsunderordningen skinnbaggar som har världsvid utbredning och omfattar cirka 500 arter, varav tio finns i Sverige.

De är långsträckta, svarta till mörkbruna, mellan 1,6 till 36 millimeter långa och väl anpassade för ett liv på vattenytan.

Kroppen och benen är klädda med mycket små, vattenavstötande hår och med de långa mellanbenen simmar de snabbt, och med de långa bakbenen styr de.

Höfterna sitter brett isär, vilket fördelar kroppsvikten på en större yta och de lever av på vattnet nedfallna småinsekter, som de griper med frambenen.

Många arter skräddare har såväl vinglösa som kort- och långvingade individer och förekommer i alla typer av stillastående eller långsamt rinnande vatten och övervintrar på land.

Bildens virvelbagge ingår i familjen ”Gyrinidae” och det finns tolv olika arter i Sverige, här med ett fångat byte, kanske en mygga.

Det finns totalt över 700 kända arter virvelbaggar världen över och kanske detta är arten ”Gyrinus natator”.

De lever i stillastående eller rinnande vatten och är anpassade för ett liv i vattenytan och har en strömlinjeformad kropp och är ofta glänsande svarta.

Mellan- och bakbenen är korta, skivlika simben, och skalbaggarna simmar kretsande på vattenytan, ofta i små stim och kan dyka om de oroas.

Fasettögonen består av en övre och en undre del, för luft- respektive vattenseende och virvelbaggar lever av smådjur på vattenytan, vilka de griper med sina långa framben.

Larverna lever av insekter och insektslarver på bottnen eller bland vattenväxter.

 

 

 

Dela