Natur

Svenska krig, en generalmönstring i Skillingaryd, del 3

Svenska krig, en generalmönstring i Skillingaryd, del 3

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på svenska krig.

Svenska krig, en generalmönstring i Skillingaryd, del 3
Svenska krig, en generalmönstring i Skillingaryd, del 3, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder om den fordom krigiska staten Sveriges roll på den fordom krigiska kontinenten Europa, från år 1521 till år 1814.

Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av maj år 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Denna svenska militärhistoriska krönika handlar idag om kavalleriet, och tar sin början med bilden på Hertig Karl, sedermera Karl XI, som regerade konungariket Sverige under åren 1607-1611.

Den svenske kungen Gustav den I eller Gustav Vasa som vi bättre känner honom som, fick 9 barn.

Erik som levde under åren 1533-1577 och blev kung Erik den XIV mellan åren 1560-1568, Johan som levde under åren 1537-1592 och blev kung Johan den III mellan åren 1568-1592), Karl som levde under åren 1550-1611 och blev kung Karl IX mellan åren 1607-1611), Magnus som blev hertig av Östergötland och döttrarna Katarina, Anna, Cecilia, Sofia och Elisabeth.

Bildens Hertig Karl, sedermera Karl XI, utbildades från unga år till den uppgift han skulle få senare i livet och enligt bedömare på den tiden ansågs han vara ”tämligen” bildad.

När fadern Gustav I Vasa avled år 1560 blev Karl, då endast 10 år gammal, enligt faderns testamente, hertig av Södermanland, Närke och Västergötland.

Hertig Karl företog tre långa resor till Tyskland och Schweiz under andra hälften av 1570-talet och syftet med dessa resor var att studera näringsliv, administration och furstligt leverne samt att finna sig en lämplig hustru.

Målet för resorna infriades och år 1579 gifte han sig med prinsessan Maria av Pfalz, som levde under åren 1561-1586. Hon födde honom sex barn, varav endast en dotter överlevde till vuxen ålder.

Efter Marias död gifte Karl om sig med hennes kusin, prinsessan Kristina av Holstein-Gottorp, som levde under åren 1573-1625, och de fick tillsammans ytterligare tre barn, Gustav Adolf, Maria Elisabeth och Karl Philip.

Deras son Gustav, som blev kung Gustav den II Adolf, levde under åren 1594-1632 och regerade Sverige som kung Gustav II Adolf under åren 1611–1632, är den av deras barn som betytt mest för vår historia.

Dessa vackert röd- och svartuniformerade män tillhör Nyköpings Fänikan som var kung Karl IX egna livdrabanter.

Fänika eller Fännika, kommer från tyskans Fähnlein för liten fana och betecknade under slutet av medeltiden och ända in på 1600-talet en avdelning fotfolk som följde en fana.

Dess styrka överskred sällan 500 man men ett antal fänikor förenades till ett regemente. I Sverige utgjorde fänikan under hela 1500-talet den högsta enheten vid fotfolket.

Varje landskap satte upp ett, dock under olika tider växlande, antal fänikor, såsom Gårdsfänikan som var ett elitförband, men även fänikor av präste-, frälse-, fogde-, bergslags- och andra knektar samt ett ibland betydande antal fänikor av värvat manskap, bland annat från Tyskland.

Fänikans normalstyrka utgjorde under mitten av 1500-talet 25 rotar om 21 man, inberäknat över- och underrotmästare.

Den delades i 5 kvarter under var sin kvartermästare, och dess befäl utgjordes för övrigt av 1 hövitsman, 1 fänrik, 1 löjtnant åt fänriken, 1 profoss, 1 kaplan, 1 mönsterskrivare, 1 fältskär samt 5 trumslagare och pipare inalles 542 personer.

Styrkan växlade dock betydligt och vid 1600-talets inträde sjönk styrkan ända till 150 man, stundom till och med mindre och fänikan fick då benämningen kompani.

De flesta svenska regementen har sitt ursprung i olika lokala fänikor, ett exempel är I 15, Älvsborgs regemente i Borås, som har sitt ursprung i de fänikor som under 1500-talet skapades i Västergötlands södra del.

Likt kungen fick hertig Karl rätt att skriva ut fänikor, knektar, till tjänstgöring i krig men Karl använde dem framför allt för civila arbetsuppgifter.

De fick bland annat sköta transporter, arbeta vid slottsbyggnader, hugga ved, tömma vatten ur gruvor och bevaka furstendömets gränser och dessa knektar var god arbetskraft, väldisciplinerade och dugliga men till skillnad från dagsverksbönder var knektarna dyra i drift.

Bönderna höll sig med egen kost, medan knektarna måste utspisas av hertigen, och delar av dessa fänikor deltog naturligtvis också i krigiska handlingar.

År 1590 fanns två fänikor med vardera 200 ryttare, och år 1592 mönstrades vid Narva en fänika om manskap och 235 hästar och denna fänika bestod av både svenska och tyska knektar.

Även år 1598 fanns två fänikor, varav den ena deltog i slaget vid Stångebro.  Slaget vid Stångebro utkämpades vid Stångebro i Sankt Lars socken strax utanför Linköping den 25 september år 1598 mellan hertig Karl, sedermera Karl IX, och Sigismund, kung av Sverige och Polen.

Hertig Karl segrade och kunde därmed i praktiken avgöra kriget mot Sigismund. Slaget är också känt för att vara den sista inbördesstriden och religionsstriden på svensk mark.

På ena sidan stod de svenska protestanterna, under ledning av hertig Karl, och på den andra sidan stod de svenska katolikerna, anförda av den svenske kungen Sigismund, även om de senast nämnda styrkorna hade stora inslag av utländska soldater.

Kung Sigismund var dessutom hertig Karls brorson så det fanns sålunda medlemmar ur samma familj på båda sidorna i slaget.

År 1574 blev Mårten Buller hövitsman över Nyköpingsfänikan och hans första uppdrag blev att med sin fänika år 1575 bege sig till Reval, nuvarande Tallinn, men på grund av bland annat motvind, tvingades han landstiga i Nyland i Finland, där fänikan blev kvar under hela vintern.

På våren år 1576 blev han hemkallad till Sverige och under åren 1577-1579 deltog dock fänikan i fälttåg i Ryssland.

År 1590 utsändes fänikan på nytt till Narva, och lades där i garnison till år 1592.

Tillsammans med övriga fänikor deltog Mårten Buller vid Johan den III:s begravning år 1594, där hertig Karl ville visa sin styrka.

År 1597 sändes Mårten Bullers fänika till Finland för att kuva de upproriska finnarna och när ordningen återställts återvände de till Sverige.

Efter slaget vid Stångebro sändes Fänikan till Kolmården för att skydda förhuggningarna i norr mot eventuella förstärkningar till Kung Sigismund, men dessa skingrades när de fick reda på utgången av slaget i Stångebro.

Förhuggningar är en term inom fältbefästningskonsten vilken avser brötar av fällda träd med kronan riktad mot fienden.

Fänikan tågade då mot Gripsholm och därefter mot Stockholm för att förhindra plundringar av Sigismunds trupper.

Vid utskrivningen som förrättades år 1606 beordrades även Martin Buller, men hertig Karl ansåg att han var så gammal och tung att han inte skulle orka, så Buller fick hjälp till uppdraget. Mårten Buller avled i Nyköping år 1614.

Bilden visar en grupp om två högre officerare ur den svenska och danska armen samt en dansk diplomat som just höjer sitt glas för att dricka, kanske en skål för fred.

Kavalleri kommer av det italienska ordet ”cavalleria”, som i sin tur kommer av ”cavallo” för ”häst”, som kommer av latinets ”caballus” för ”häst”, och är rytteri, ett truppslag inom arméerna som utförde strid till häst.

Numera kan benämningen kavalleri användas även för pansar-, spanings- eller luftburna förband.

Under antiken var slagfältskavalleriet beväpnat med lans eller spjut men avsaknaden av hästskor, sadel och stigbyglar gjorde att man inte kunde få någon större kraft i vapenföring och anfall.

Det användes främst för skydd, störande verksamhet och för att fullfölja de till fots kämpande, tyngre beväpnade förbandens framgångar.

Sadel, stigbyglar och hästskor gav från medeltidens början förutsättningar för ett så kallat tungt kavalleri som beväpnat med lans, svärd, hjälm, kroppspansar och sköld kunde rida ned och krossa ett på öppna fält försvarsgrupperat förband till fots.

I fältslagen anföll kavalleriet på linje och i skritt och med riddarväsendet inträde i historien nådde det feodala kavalleriet sin fulla utveckling.

Vid samma tid i historien, det vill säga med riddarväsendet inträde i densamma, uppträdde i Europa de orientaliska ryttarfolken med pilbåge som huvudvapen och de anföll i ett högt tempo och inlät sig inte onödigtvis i närstrid.

Fotfolkets beväpning med armborst, långbågar och stångvapen bröt dock så småningom kavalleriets nästan totala dominans på slagfälten.

Bilden visar ryttare ur Smålands husarer, med sina gula kragar.

Med eldvapnens införande skapades en ny typ av slagfältskavalleri beväpnat med karbin eller pistoler samt värja eller sabel, vilket anföll i täta formeringar i trav eller galopp.

Detta kavalleri, det tunga kavalleriet, avgjorde ofta fältslagen genom att riva upp infanteri som råkat i oordning eller genom att anfalla fotfolket i flank och rygg.

Det lättare kavalleriet användes mest för spaning, skydd och till att förfölja en flyende fiende.

Bilden visar ryttare ur Kronprinsens husarer, K7, som var ett svenskt kavalleriförband inom Krigsmakten som under olika namn och former verkade mellan åren 1757-1927.

Förbandet var under sin aktiva tid bland annat förlagt till Helsingborg och Malmö och regementet var värvat under hela sin aktiva period.

Polska ulaner beväpnade med lansar och ungerska husarer lånade från 1700-talet sina namn till andra arméers lätta kavalleri, vilket med eldkraftens utveckling kom att dominera på det tyngre kavalleriets, till exempel kyrassiärernas, bekostnad.

Kyrassiär är en medeltung till tung ryttare, rustad med kyrass av järn eller stål och hjälm och beväpnad med rak värja, pistoler och ibland karbin.

Ursprunget för truppslaget kyrassiärer är kroatiskt och från sent 1400-tal då stålklädda kroatiska riddare övergav sina lansar för hjullåspistoler.

Efterhand övergav man även den tunga helkroppsrustningen, beteckningen kyrassiär kommer av att de behöll själva kyrassen, eller bröstharnesket, kring överkroppen samt en hjälm.

Kyrassiärer är på grund av bepansringen att betrakta som tungt eller medeltungt kavalleri mellan 1600- och 1800-talen och deras beväpning var som regel en rak värja samt pistoler.

En avgörande egenskap hos kavalleriet har varit dess stora operativa rörlighet men införandet av kulsprutor och stridsvagnar gjorde det beridna kavalleriet föråldrat, vilket slutligen bekräftades under andra världskriget.

Medeltidens svenska kavalleri, grundat på rusttjänst enligt Alsnö stadga år 1280, bestod av tungt rustade ryttare som mot epokens slut organiserades i fanor om 300–500 ryttare.

Bilden visar en överstelöjtnant ur Smålands husarer till häst.

Adelsfanorna kom att bestå, medan landsfanorna omorganiserades till regementen år 1634, i den tidens Sverige fyra regementen, Upplands, Västgöta, Östgöta och Smålands ryttare, vardera om åtta kompanier à 125 ryttare, i Finland tre regementen, samt därutöver särskilt i krigstid flera värvade kavalleriförband.

Bilden visar en soldat ur Smålands husarregemente med sin gula krage på sin dolma, jacka, m/1895.

Dolma kommer från ungerskans ”dolmány”, som i sin tur kommer av turkiskans ”dolamán”, och är bland annat en kort jacka försedd skört, eller livrock eller kort päls, som ingick i den ungerska nationaldräkten. Den var rikt besatt med snörmakerier och vertikala rader av knappar.

Dolma m/1895, var en dolma som användes inom Krigsmakten och togs fram som en del av uniform m/1895.

Dolman är av mörkblått kläde med svart foder och ståndkragen häktas igen nedtill och är i regementets färg, höjden varierar mellan 4 och 4,5 centimeter.

Dolman är försedd med tre knapprader om 10 knappar vardera och dessa tre knapprader förbinds med dubbla grövre fyrkantsnören vilka är i guld hos officerarna och för manskapet i gul färg.

Dolmans gradbeteckning bärs på kragen i form av stjärnor, en stjärna för kompaniofficerare, underlöjtnant, löjtnant och kapten, för regementsofficerare, major, överstelöjtnant och överste, en guldgalon kring kragen och en stjärna för major, två stjärnor för överstelöjtnant, och tre stjärnor för överste.

Under stormaktstiden hörde de svenska kavalleriförbanden till Europas främsta, inledningsvis för sin långt drivna samordning mellan eld och rörelse, senare för sin förmåga att i högt tempo och tät gruppering kunna utföra kavallerichock med blanka vapen.

Bilden visar ett anfall till häst med blanka vapen.

Vid denna tid hade den tidens Sverige tio indelta kavalleriregementen och från 1700-talets mitt gjordes kavalleriet lättare, bland annat genom omorganisation till husarer och dragoner.

Vid seklets slut inleddes en stegvis minskning av kavalleriet fram till 1925 års försvarsbeslut då förband för strid till häst utgick ur krigsorganisationen, dock kvarstod ett fåtal beridna spanings- och jägarförband ända fram till 1960-talet.

Bilden visar Smålands husarregemente, K 4, som var ett svenskt kavalleriförband inom Krigsmakten som verkade i olika former under åren 1543-1927.

Förbandet övades bland annat på Ränneslätt och förlades år 1905 permanent i Eksjö.

Det ålades riksstallmästaren att främja den hästavel som krävdes för att få fram tillräckligt stora och starka hästar för kavalleriet, så kallade ryttarhästar och för armén i övrigt så kallade klippare.

Klippare var förr beteckningen för en mindre, livlig och snabb hästtyp och i Sverige var den i allmänhet av lantras, det vill säga, en duglig, robust häst med osäker härstamning och med en höjd som motsvarade dagens ponnyer.

Bilden visar en småländsk husar med sin gula uniformskrage.

Statliga stuterier av stor betydelse fanns i Strömsholm och, sedan Skåne blev svenskt, även i Flyinge.

Trots detta rådde ständigt brist på ryttarhästar, till exempel krävdes det samtliga mälardalslandskapen och Närke samt Värmland för att förse Livregementets 1 500 ryttare med hästar.

 

 

Dela