Mötet, del 38, storskrake

Mötet, del 38, storskrake.
Mötet, del 38, storskrake, ”Mergus merganser”, en natur- och kulturkrönika i 9 bilder från Hjortsjöån vid Götafors, öster om Stora Mogölen och Lilla Mogölen, söder om Vaggeryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av mars anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Skrakar, utgör släktet ”Mergus”, som är dykänder med fem arter på norra halvklotet och en art i Brasilien.

De är 35–66 centimeter långa och har smal, sågkantad näbb anpassad för fiskfångst, salskrake, som är minst, har dock en kort, bred näbb.

Alla arter skrakar är brokiga med vita vingfält och i Sverige häckar arterna storskrake och småskrake samt salskrake.

Krönikans storskrake, ”Mergus merganser”, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae” och den är mellan 58–66 centimeter lång med ett vingspann på mellan 78–94centimeter och en vikt på mellan 1 200–2 000 gram.

Dessutom finns eller fanns arterna cerradoskrake, ”Mergus octosetaceus”, som är en akut hotad and som förekommer i Sydamerika, i Misiones i Argentina och i södra delen av centrala Brasilien, nyazeelandskrake, ”Mergus australis”, som är en utdöd fågel som förekom på Aucklandöarna där den sista rapporten om arten är från år 1902, amurskrake, ”Mergus squamatus”, som är en flyttfågel som häckar i Manchuriet och allra sydöstligaste Sibirien och övervintrar i södra Kina och är starkt hotad samt kanske också kamskrake, ”Lophodytes cucullatus”, som är en fågel som ensam existerande art förs till släktet ”Lophodytes” vilken tillhör underfamiljen ”Merginae”, tidigare fördes den till släktet ”Mergus”.

Dessutom finns minst två fossila arter inom släktet som är:

”Mergus miscellus”, från mellersta ”Miocen” för cirka 14 miljoner år sedan, funna i Barstovian i Virginia, USA.

”Mergus connectens”, från mellersta ”Pleistocen” i Centraleuropa som levde någon gång mellan 800 000-125 000 år före nutid.

Slutligen finns det ännu icke beskrivna fossil daterat från mellersta miocen, för cirka 14 miljoner år sedan, från Mátraszõlõs i Ungern.

Honan, som kallas skräcka, är grå med vit buk, vit haka, askgrå ovansida och rödbrunt huvud och båda könen har hängande nacktofs men honan har mycket längre nackfjädrar än hanen.

Juvenila storskrakar påminner om honan men har mindre nacktofs och ljusa ansiktsteckningar.

Hanen är svart på ryggen och vit med gulrosa ton på undersidan och har mörkt grönglänsande huvud och arten häckar vid klarvattensjöar och vattendrag, lokalt också vid kuster i Eurasien och Nordamerika, i Sverige norrut från nordöstra Skåne.

I flykten påminner storskraken mer om lom eller dopping än om andra änder med sin långa utsträckta hals, raka flyktbana och grunda, snabba vingslag.

Näbben hos storskrake är lång, smal, rund samt röd och övre näbbhalvan har en nedåtböjd svart liten krok i spetsen.

Näbben har lameller i form av sågtänder, som åtminstone i överkäken är riktade bakåt och den utgör ett mycket kraftigt griporgan som är lämpligt att ta tag i och hålla fast små, men även ganska stora fiskar med, se bilden från kvarndammen i Vaggeryd på Skillingaryd punkt nu där en storskrake fått tag i en mycket stor abborre.

Den adulta storskrakshanen i praktdräkt har mörkgrönt huvud, svart rygg och nästan vita vingar och de undre kroppsdelarna är vita med en laxrosa anstrykning under vintern och början av våren.

I vissa områden förekommer det att hanar vintertid får en påtagligt gul fjäderdräkt vilket är en följd av att de äter foderpellets ämnade för odlade laxar och denna pellets innehåller färgämnen som ska göra laxköttet rött. Pelletsen sjunker till botten genom odlingsbassängerna och blir då föda för skrakar.

Storskraken förekommer på norra halvklotet, främst i området mellan 50:e och 70:e breddgraden och den häckar i norra Europa från Island och Storbritannien österut över Skandinavien och Baltikum, i Centralasien österut till Japan.

Den häckar också i de nordligaste delarna av Nordamerika men det finns också häckande populationer längre söderut i Europa såsom i Frankrike och i området kring Albanien, Makedonien och Grekland men också i Centralasien, utmed Himalaya.

Man delar ofta upp storskrake i tre underarter:

”Mergus merganser merganser”, som är nominatformen som häckar i Europa.

”Mergus merganser orientalis”, vilket är den östliga underarten som häckar i Centralasien.

”Mergus merganser americanus”, som häckar i Nordamerika.

Merparten av världspopulationen av storskrake är flyttfåglar men det finns områden där de befinner sig året om.

I Sverige är den spridd över hela landet men talrikast i östra skärgården och i de flesta områden i Sverige är storskraken en flyttfågel men den övervintrar ofta på östkusten söder om Stockholm så länge Östersjön inte fryser till helt, annars övervintrar många av de svenska storskrakarna på västkusten, i Danmark, Tyskland, Polen och i Nederländerna.

Storskraken vistas vid både sött och salt vatten och under häckningsperioden lever de parvis och under övrig tid i flockar.

Boet placeras ofta i håligheter i träd eller trädliknande holkar, och honan lägger vanligtvis 7–8 gulaktiga ägg. Det är tacksamt att sätta upp fågelholkar åt storskraken.

På hösten samlas ofta stora flockar av denna fågel och bedriver ett slags gemensamt fiske, alla fåglarna bildar då en linje som är parallell med stranden och simmar in mot land under oupphörligt dykande och plaskande med vingarna.

Även vid ruggningen, då vingpennorna byts ut, samlas storskrakarna också ofta i mycket stora flockar.

På detta sätt driver de småfisken framför sig för att fånga den nära land. Storskraken lever främst av just mindre fiskar.

I Sverige har den bland annat kallats drivfågel, fiskand, fiskånn i Närke, gulskrak, horsskraka i Finland, körfågel, skräcka, dipping i Skåne och vrakfågel i Bohuslän och som förklaring till trivialnamnet vrakfågel, anges att när fåglarna ätit sig mätta simmar skrakflocken sakta ut på öppet vatten för att vila och ”låter vräka sig av vågorna”.

Ibland kallas skrakarna för dykänder trots att de inte ingår i underfamiljen ”Aythyinae” som ofta bär trivialnamnet dykänder, storskraken är dock en mycket skicklig dykare, vilket den använder i sin jakt på fisk.

Storskraken är oftast tystlåten och hanens spelläte är ett dovt grodlikt knorrande emedan honan vid uppvaktningen har ett hackande eller skrattande läte.

I flykten är storskraken dock mycket ljudligare med malande och snabba skrockande läten.

Beståndet har under senare decennier ökat i Sverige och antalet häckande individer uppskattas numera till 70 000 stycken.